Så jävla perfekt

Jag avskyr ordet perfekt.

Att försöka uppnå perfekt och att göra sitt bästa, hur bra är det egentligen? För någon? I synnerhet för en själv? 

Och i ärligheten namn, hur ofta gör man "sitt bästa"? 

Jag har pressat mig till att göra mitt bästa några få gånger med några få saker. Och de gångerna jag gjort det, kan jag liksom inte göra NÅGOT annat än att hyperfokusera på just det jättesvåra som kräver mitt absolut yttersta. 

När jag födde våra två barn tex, då var jag i hyperfokus och gjorde mitt absolut yttersta. 

Så varför används uttrycket "jag gjorde mitt bästa" så vardagligt och godtyckligt?

Barnen frågar mig ibland:

Mamma tycker du att jag är perfekt?

Mitt svar är nej, du är inte perfekt, det är inte jag eller pappa heller. Och det behöver vi absolut inte vara. Vi är helt fantastiska och älskade ändå precis som vi är, men våra styrkor och svagheter. Alla består av allt möjligt och ingen kan vara perfekt. Det är okey. 

Jag upplever att somliga som strävar efter perfekt kan gå miste om så mycket fint. Tillexempel de som resonerar så att kan man inte ge ett djur eller ett barn ett perfekt liv, så skaffar man inte det, fast man egentligen vill. Eller att om jag inte kan elitsatsa på en grej eller köpa en veteranbil i perfekt skick så skippar man det. Är huset inte flyttstädat eller middagsbjudningen perfekt så hoppar jag hellre över att bjuda hem vänner. 

Somliga förväntar sig att lärare, vårdpersonal och förskolepersonal skall vara perfekta. Att de alltid ska göra de rätta pedagogiska valen, att de ska ha sitt yrke som kall och aldrig tappa tålamodet. Man skuld och skambelägger det imperfekta och pratar ner de som inte presterat på topp.

Olyckshändelser får inte längre ske. Vem bär ansvaret för att olyckan skedde? I den perfekta tillvaron får inte olyckor ske. 

Allt fler sminkar och opererar sina kroppar, ibland nästan till oigenkännlighet, för att komma närmare perfekt. 

Ska man börja med odling, träning, köpa en hund, börja med friluftsliv, laga barnmat eller plocka svamp, så finns det HUR mycket fakta att inhämta som helst i ämnet bara ett knapptryck bort. På nätet gör man ner nybörjare som inte tänkt hela vägen än. Allt ska vara perfekt och mycket krånglas till in absurdum. 

Och om vi ska ta djur eller barn som exempel så är det så jobbigt att försöka vara en perfekt förälder eller djurägare, för det är liksom ett stort outtömligt tema. Det går alltid att göra bättre.

Bättre mat, bättre rutiner, lägga mer pengar på utrustning, ha bättre tålamod och endast bäst-i-test-prylar. Träna djuren mer, vara mer närvarande, skjutsa på roligare aktiviteter, åka på roligare semestrar, finnas mer, träna flitigare, vara bra på känslor, göra roligare kalas, vara hemma mer, gå på länge promander, ge ett dyrare foder, skaffa ergonomiska prylar, åka till veterinärkontroller oftare, cykla mer, bada mer, rida mer, städa mer, skratta mer, vara mer avstressad, vara en mer engagerad klassförälder, odla mer egen giftfri mat, vara mer miljömedveten och GUD VET allt. Och för många är det dessuton viktigt att se snygg ut och hejda sitt åldrande samtidigt som man gör allt det här.

Men jag har märkt att det finns en otrevlig  följeslagare till perfekt. 

Hen heter stress och utmattning. En sorglig baksida av medaljen perfekt, som alltför många jag bryr mig om har fått stifta bekantskap med. Så även jag. 

Så jag gör som Sverker, jag kastar perfekt i soptunnan och istället siktar jag mot härliga fraser som Lagom bra och Good enough! 

Tummen ner för perfekt.