Denna frukost förde tankarna till tidigare perioder i mitt liv. De perioder som innefattar Irland: The green island - Éire.
Första gången jag åkte dit var tillsammans med min kära kusin. Vi var ca 14-15 år gamla och spenderade två veckor nere i Tipperary. What can I say, i fell in love with the bleedin country!
Jag kunde inte släppa tanken på Irland så när jag var 17 år åkte jag tillbaka själv och arbetade några månader som barnflicka i Tipperary.
Vi red en del i min aupair mammas brors stall utanför Dublin. Ena dagen fick jag ett vildskinn till häst som tvärnitade innan ett högt fast hinder i en häck mellan två fält. När hästen vägrade for jag i en båge över stocken och landade i leran på andra sidan. John galloperade efter min häst som stuckit iväg och hämtade den tillbaka. Han sa i barsk ton att det bara var att hoppa upp i sadeln igen och hoppa över stocken tre gånger. Så det var inget annat att göra än att något mörbultad lyda order... ;)
Dagen efter frågade jag om det möjligtvis fanns någon häst som var lugnare. Jo då det fanns. En f.d gallopör blev min häst för dagen. Vi raceade över fälten, jag frågade om korna som fanns i vår väg och fick till svar "inga problem, de flyttar sig". Och ja de flyttade sig verkligen när vi kom i full fart. Har aldrig ridit en så snabb häst vare sig före eller efter. Behöver jag tala om att jag vann både vadslagningen och kapplöpningen...
Vi åkte bland annat till Galway, Birr i Offlay och en liten by vid namn Lisdoonvarna, som enligt sägnen påstås vara den lilla bondby dit kvinnor som vill hitta sig en bonde skall söka lyckan i.
Bilden ovan är tagen vid "The cliffs of moher" i County Clare. Det sägs att många irländare kastade sig ut från dessa klippor till följd av den stora svälten under mitten på 1800-talet. "The Irish potato famine". Många irländare var då helt beroende av potatis i sin kosthållning. Potatisskörden slog fel. En miljon irländare dog och 1 miljon irländare emigrerade.
Nåväl, jag åkte hem och avlutade mina gymnasiestudier, jobbade på KF-lager i Bro men kunde inte riktigt släppa tanken på den där Gröna ön.... Sagt och gjort när jag var typ 20 21? så hoppas jag och min vän Vivi på ett flyg mot Dublin.
Utan vare sig boende, jobb eller särskilt mycket pengar och utan någon direkt plan steg vi förväntansfulla ombord på planet. För allting brukar ju ha en förmåga att lösa sig? Och jo det hade det verkligen! På planet satt en barndomsbekant från Kungsängen. Hon frågade såklart vad vi skulle göra i Dublin. Vi förlkarade läget varpå hon erbjöd oss att bo hemma hos henne tills vi funnit något annat. Vi fick även hjälp av henne med alla byråkratiska frågor angående nya personnummer, arbete i Dublin osv.
Efter ca 1 vecka hade både jag och Vivi funnit oss arbeten. Vivi började i ett gatukök, för att sedan börja arbeta i en skobutik, och slutligen på en pub i Tempel Bar. Jag själv fann en liten butik som sålde allt möjligt krimskrams mitt i smeten. Det bästa med jobbet var arbetskamraterna! Alla vilda dub´s i min egen ålder.
Att Flytta ut till förorten var ett bra beslut. Jag och min vän roddade livet tillsammans med den lilla sonen och jag fick verkligen ta del av det något ruffa och ibland vilda livet i en inte allt för välbärgad förort.
Jag sökte jobb "in the local pub". Fick till svar att de hoppades att jag var duktig på att ducka. Det gick tydligen livat till där om kvällarna, så jag stannade kvar i min lilla butik.
Mitt mål var ju själva äventyret, medan deras mål var att spara ihop tillräckligt mycket pengar för att kunna köpa HD's, och slippa åka ryska motorcyklar hemma i Litauen.
En förbenat rolig och samtidigt tuff period.
Många tonnsårsgraviditeter med oönskade barn (abort är förbjudet på irland). Mycket droger florerade och en del drogpåverkade fick man parera undan på väg hem sena kvällar.
Mina vänner från Litauen arbetade dag och natt och jag bevittnade när deras chef lurade av dom på en stor del av sin lön, ned svaret att "sök ett annat jobb då för fan om det inte passar".
Men så mycket skratt, så mycket värme och omtanke! Jag ångrar det inte för en sekund!
Så här med facit i hand, och med risk för att vara väldigt generaliserande, har jag insett att mina två längre Irlandperioder representerades av två olika världar.
Den första av välbärgade männiksor som hade råd med både barnflickor, trädgårdsfixare, hemmafruar, sitta hos frissan halva förmiddagen och fika med vänninor. Det fanns tid och pengar till hästar, rävjakter och hotellbesök vid kusten.
Den andra perioden innefattade en tuff arbetsarklass. Ris och Ros till båda världarna.
Ytterligare en bra lärdom var att jag för första gången fick känna mig utanför och betraktades inte med blida ögon till följd av min religionstillhörighet. Att vara född in i den protestantiska kyrkan är, för somliga, tillräckligt negativt för att dömma ut en person. Religion är inget man pratar öppet om på Irland. Avslutar detta inlägg med en av de så kallade "rebel song" om Michael Collins:
http://www.youtube.com/watch?v=oA5a3woqKQ8
