Att behöva ta adjö av sitt djur och sedan komma hem till ett hus utan djur, måste kännas så väldigt tyst och tomt.
Jag är oerhört tacksam för att vi får komma hem till våran skatt Karo. Att få en lång nos som kilar in sig för gos. Att få höra de välbekanta hundljuden i vardagen. Att koppel och hundmatskål inte känns så där avgrundssorgliga där de står.
Winstons bortgång är barnens första nära kontakt med döden i en medveten ålder. De förlorade någon som levt vid deras sida i hela deras liv. De är ledsna och saknar sin hund.
Karo är en stor tröst för oss alla. Vilken fin sak att få fortsätta ha Winstons älskvärda son i familjen.
Och mellan stunder av saknad och tankar på Winston, så fortsätter livet sin gilla gång.
Tacksam!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar