Långritt i Midsommarnatten

 

I vintras när snön ännu låg vit och kylan och mörkret fortfarande hade sitt järngrepp om Jämtland började Maria och jag tala om att göra en midsommarnattsritt. Hon hade gjort en sådan ritt tidigare år och just då, i vintras, kändes det som något mycket roligt, och väldigt avlägset.

Men tiden går, snön smälter bort och plötsligt så är midsommaren här med sina ljusa sommarnätter. Klockan 20:00, kvällen innan midsommarafton, var vi 6 stycken hästar och ryttare som hade samlats för att ge oss iväg på det nattliga äventyret.

Det låg en spänning i luften och hästarna var nyfikna på varandra. Vi gav oss iväg till ljudet av en koskälla runt en av hästarnas hals för att göra alla Björnar varse om att vi kom ridande. Efter en stund trånade vackra Guckuskor (en fridlyst vild orkidé) vid stigens kant. En blomma som somliga åker långt för att se den korta tid de blommar. Efter ytterligare ett stycke på stigen passerar vi en totalt björnriven myrstack, och strax efter björnspillning.

Efter hand kom vi fram till Inlandsbanan. Oddur tyckte inte att det kändes helt okey att gå över järnvägsrälsen men han gjorde det! På andra sidan järnvägen skulle stigen fortsätta ner till älven Hårkan, som var fikastoppet för natten. Problemet bestod dock i att stigen hade försvunnit sedan Maria ridit där 2 år tidigare. Lövsly och annan växtlighet hade på denna tid sprutat upp ur jorden och gömt stigen. Detta resulterade i att vi fick rida fram och åter åtskilliga vändor i totalt oländig terräng. Träd, sly, surhål, tuvor, grenar och stubbar var i vägen, samt ännu mera björnspillningshögar...

Tillslut, när vi började känna att det kanske var dags att ge upp och vända hem igen ropar Maria glatt att hon hittat igen vägen, MEN att den fanns på andra sidan av en bäck, som vi var tvungna att ta oss över. De andra hästarna tvekade men gick över. Oddur och Snacken vägrade i sten. Att rida i samma eländiga terräng tillbaka var inget alternativ! Som väl var hade vi med oss rutinerade rävjaktsryttare som visste på råd när det kom till att få hästar att gå över diken och vattendrag! Vi knäppte lös tyglarna så att det blev en långt "rep" och hoppade själva över till andra sidan, medan Anna manade på hästarna bakifrån som motvilligt tillslut tog ett jättesprång över till andra sidan. Då var det skönt att hålla en lång töm istället för tyglarna när 350 kg häst kom flygande i full fart över bäcken. Väl över på andra sidan satt vi upp och fortsatta vår ritt.
  

Här ska vi just ta oss över Inlandsbanans järnvägsräls.

 

När vi lämnat den värsta terrängen bakom oss pustade vi ut och kom snart fram på en grusväg. Efter ytterligare en liten stund började vi skymta en eld en bit in mellan träden. Vid en glänta intill Hårkan hade våra kära också hittat fram med bil efter en tids letande.

 

 

Vi band upp 6 trötta hästar i träden runt gläntan. Själva slog vi oss ned vid elden, tog en korv och pilsner och pustade ut. Många skratt och en varm känsla av samhörighet spred sig bland oss. 

 

Natten började vända mot dag och vi kände att det var dags att bryta upp vårt lilla läger. Hästarna vaknade till när vi på nytt sadlade och tränsade dem. Vi hoppade upp och begav oss tillbaka mot Häggenås. Hästarna var förvånansvärt pigga på hemvägen som blev ca 1,5 timmes skrittande i soluppgång.

 

 

Väl tillbaka i stallet hade klockan hunnit bli 02:30. Jag och Helen var exalterade över äventyret. Kanske den mest minnesvärda Midsommarnatten någonsin?

Tre timmar senare ringde min väckarklocka och jag for mot jobbet. Trots lite sömn var jag helt fulltankad av energi och det gick aldeless utmärkt att jobba, pigg som en lärka, mina timmar på Midsommaraftonen!

 

Bilderna i detta inlägg har Anna Hedendahl och Helen Olofsson tagit.