Körkort i 20 år

Jag har fått brev från  trafikverket att jag måste förnya mitt körkort igen.  

Tjugo år har gått sedan jag tog mitt körkort. Så länge! Men samtidigt, hur mycket har inte hänt under dessa tjugo år?

Jag var i 20 års åldern och väldigt väldigt motiverad att få ett körkort. Jag var med i en raggarklubb i Bro och många helger spenderades åkandes i entusiastfordon till och från så roliga raggarfester, motormarknader och cruisingar.

Vi var ett gäng raggare modell yngre och bilarna var därefter. Är ganska imponerad över hur dessa unga killar, de flesta andra generationens finnar, lyckades jobba sig upp i ganska raskt takt i bilparken. Det började kanske med en 240, följt av en Cheva van, som sedan byttes mot en Dart och sedan en Impala osv. Jag tror nämligen att dessa då 18, 19, 20- åringar åstadkom detta på egen hand. Tror inte att det fanns föräldrar i bakgrunden som sköt till slantar. 

Tillsammans delade vi på bensinen och sen for vi till Norrköping, Bålsta, Västerås, Arlanda, Södertälje, Tumba, Avesta, Sollentuna, Norrtälje, Farsta och allsköns platser för att dansa hela natten lång till olika Rock a Billy band på samhällets lokala raggarklubb. Vi hade sååå jäkla kul de där åren. Så tacksam över dem! 

Jag övningskörde lite hipp som happ på en trafikskola i Jakobsberg men fick aldrig till att sätta mig med böckerna. 

Efter en tid kände jag mig om möjligt ännu mer motiverad att äntligen fixa det där jäkla körkortet! Men insåg att vägen dit måste ske på en intensivkurs i en annan del av landet där jag inte kunde bli distraherad. 

Julen hade börjat knacka på dörren, och jag minns att jag pratade med min kompis Åsa. Jag berättade om min plan att ha körkort innan julafton. Åsa sa uppmuntrande att hon gillade min plan, men att få körkort innan julafton skulle bli en omöjlighet pga att jag utöver 2 veckors intensivkurs, även behövde boka tid och genomföra en halkbana, ett teoriprov (i Stockholm och klara det), samt därefter boka en tid för uppkörning och såklart klara även den. Väntetider är som de är. 

Samma dag kollade jag upp flera olika alternativ på nätet och snokade rätt på en intensivkurs i Ludvika som hade något bra erbjudande. Jag ringde dit och bokade in mig på en kurs som skulle börja bara inom någon dag. 

Direkt efter ringde jag upp en kompis som jobbade som transportplanerare för Coops fryslager och frågade om han hade någon bussig lastbilschaufför som hade körning från gamla slakthusområdet och till någon Konsumbutik i Ludvika via E18, och som dessutom kunde tänka sig att låta mig lifta med från min busshållplats i Kungsängen till Ludvika. 

Efter en stund fick jag numret till en schysst chaufför. Jag ringde upp och vi bestämde dag och tid när jag skulle infinna mig på busshållplatsen. Han gjorde en liten liten omväg och svängde av E18, plockade upp mig, vände runt i en rondell och körde upp på motorvägen igen på påfarten på andra sidan vägen. 

Han släppte av mig vid tågstationen i Ludvika och sen lokaliserade jag trafikskolan. Jag skrev in mig och gick därefter för att handla lite mat för de kommande 2 veckorna. 

Sen gjorde jag inget annat än att övningsköra, plugga teori, äta, sova och promenera. 

Första dagen jag kom dit bokade de genast in mig på ett teoriprov i Stockholm dagen efter min intensivkurs var över, samt en halkbanetid under mina 2 Dalarnaveckor. De sa att jag skulle höra av mig direkt till dom om jag klarade teorin.

Jag åkte hem, skrev teorin, klarade provet och ringde direkt upp trakfikskolan som vi bestämt. 

De berättade då att de hade en person som hade en uppkörning bara några dagar senare, men som troligen inte skulle klara uppkörningen. De skulle prata med den personen och om människan höll med trafikläraren så kunde jag ta den elevens uppkörningstid. 

Och så blev det.

Jag blev återigen upplockad av en av Coops chaufförer i en långtradare och skjutsad till Ludvika. Jag blev avsläppt på kvällen och uppkörningen var dagen efter. 

Snön vräkte ner och jag var SÅ nervös!!!

Jag klarade min uppkörning och körkortet är utfärdat den 22 december två dagar innan julafton! 

Jag var fullkomligt ÖVERLYCKLIG när jag hoppade på tåget i Ludvika och åkte tillbaka ner till Stockholm och julaftonsfirandet med min familj och mina kusiner på Sibyllegatan. 

Bästa julklappen och jag var själaglad! 

Åsa förstod inte riktigt hur det hade gått till men var så glad och stolt även hon. 

Sen dröjde det ytterligare några år innan jag köpte min första egna bil. Jag hade varken behov av en bruksbil i Stockholm eller ekonomin till en veteranbil. Men jag drömde och längtade och trånade, så att det gjorde fysiskt ont nästan. Under tiden fick jag vara chaufför till somliga av raggarfesterna och lånade mina föräldrars bil.

Men så äntligen, några år över 20 blev det dags för mig att köpa mitt livs första egna bil! 

SÅ HÄFTIGT, SÅ STORT! 

Valet föll på en vrålhäftig Volvosugga från 1952. ❤🙏❤