Idag hämtade vi ett av våra barn för sista gången på förskola. På avdelningen Stubben på Skogsgläntans förskola i Häggenås.
Jag tror att vi skolade in Dagny för 6 år sedan på en 15-timmars plats när hon var 2,5 år. Tage skolades in på samma avdelning när han var 2 år har jag för mig. Eller var de kanske lite äldre? 🤔 Minns inte riktigt.
Det har kommit och gått en del personal medan somliga av barnens fina förskolepedagoger har funnits med genom alla år. Majoriteten av personalen har varit riktigt riktigt bra! Varma, kloka, vettiga, ambitiösa och förtroendeingivande. Barnen har trivts och varit trygga. Jag och Anders har känns oss trygga att lämna barnen och sett hur de har utvecklats i sin förskolemiljö och lärt sig SÅ mycket.
De sista åren har det varit en särskild harmoni och en sån mjuk och fin stämning när jag kommer och hämtar eller lämnar. Det har liksom gått att ta på stämningen.
Jag och Anders har inte varit några säldeles krångliga föräldrar. Vi har inte lagt oss i förskolans arbete utan haft tillit till att de sköter sitt jobb efter bästa förmåga. Huruvida barnen sover, äter eller är trötta, har vi inte frågat så mycket om. Man märker ju det när de kommer hem. Så länge barnen själva verkar trivas så har vi varit nöjda.
Nästa gång barnen ska ha barnomsorg så kommer det vara på fritids. Även för Tage, och i höst börjat han skolan i F:an.
En sak som kändes lite vemodigt, ledsamt och nostalgisk idag när vi sa adjö till Tages fina fröknar för sista gången. Är att det på något sätt även är ett adjö till småbarnsåren.
En mycket speciell tid i ens liv. En otroligt fin, mysig, kärleksfull tid när man får vara barnens idoler och känna sig exceptionellt betydelsefull och behövd. En tid då de flesta barn VILL hitta på allt möjligt med sina föräldrar och hänga med på allt. En tid då ens egna små barn kryper upp i knät och ger så mycket närhet och gos. Småbarnsåren är en väldigt bekräftande tid och livet får en otroligt djup mening och de viktiga och fundamentala uppgifterna tar aldrig slut.
Men småbarnsåren är också tuffa. Man ger så mycket av sig själv. Ofta kantas åren av sömnbrist, stress, höga krav på sig själv som förälder, dåligt samvete att inte räcka till och man får åsidosätta och anpassa allt utifrån barnens behov. Ibland kanske man inte heller får den rättmätiga uppskattningen på alla ens ansträngningar. Man kan ha lagt stor möda på en sak som bara blir pannkaka. Men ibland blir det tvärtom också.
Iallafall så lämnar vi nu, med en aning vemod, småbarnsåren och tar sikte på att ha två barn som nu faller under skolplikt 5 dagar i veckan.
Det blir nya tider. Nya glädjeämnen och nya utmaningar.
Tage hade iallafall en glass som väntade på honom i bilen efter sin sista dag på förskolan.
