Igår efter jobbet for jag hem och tog in hästarna. Jag fortsatte in i huset för att slänga på mig ridkläder och slänga i mig lite lunch.
När jag kom ut till stallet möttes jag av Anna som satt och tjusade med vår fina, vänliga, goa hästfröken Kaisa. 🥰
Samtidigt som jag och Anna gjorde i ordning hästarna så skjutsade Anders barnen in till stan. Fannie och barnen har nämligen en tid planerat att hitta på något tillsammans. Valet föll på stadsbesök med bio. De besökte även leksaksaffären för att Tage skulle få välja en födelsedagspresent från Fannie. ❤️
Till kvällen hade vi bokat bord på Pinchos för oss fem. Jag och Anders tänkte sammanstråla där med Fannie, Dagny och Tage för gemensam middag innan hemresa.
Men först skulle jag och Anna ta en gemensam ridtur i skogen!
Och den blev verkligen härlig. Fint höstväder, klätterbacke, vackra skogsstigar, pigga hästar, frisk luft och givande samtal som alltid.
När vi nästan var hemma igen så förslog jag att vi skulle vända riktining och "bara" ta en sista gallop bort mot skogen igen över den fina gräsvägen vi befann oss på. Innan vi kunde skritta sista biten hem.
Sagt och gjort, vi vände hästarna helt om och satte fart mot skogen igen i snabb galopp. Oddur var inte lika övertygad och trodde kanske att vi skulle rida ytterligare en runda. Och då vi var nästan hemma så protesterade han genom att envist vända ut från gräsvägen och ut på lägdan i en snäv volt tillbaka i galopp. Jag var inte helt beredd på hans "shettistilltag", (som hade varit ganska lätt att avstyra), OM jag inte skippat att efterdra sadelgjorden...
Så när Oddur bestämde sig för att hastigt byta riktning på eget bevåg hamnade jag i en smula obalans. Det gjorde även sadeln som inte var åtdragen under magen.
Sadeln gled och det gjorde även jag. Oddur blev lite rädd och la in en högre växel på sitt böjda spår bort från mig själv och den glidande sadeln.
I samma ögonblick for jag av. Jag landade med huvudet hårt i marken. Jag blev rädd av smällen. Jag satte mig upp efter några sekunder och försökte känna efter vad som hänt. Kroppen kändes en smula mörbultad på sina ställen. Glasögonen hade stukats och bonkat in vid öga och näsa. Men framförallt var det huvudet som fått ta den största smällen.
Oddur stannade genast och började äta gräs (såklart). Anna tvärnitade Kaisa och hoppade av. När hon förvissat sig om att jag ändå var ganska okey så fångade hon Oddur och sadlade raskt om sadeln som hängde på sidan.
Jag satt en stund i gräset för att huvudet skulle få landa en stund. Sen kändes det okey och vi ledde hästarna tillbaka till stallet.
Vi släppte ut dom på betet, sa adjö och konstaterade återigen vikten av att använda HJÄLM vid ridning!
Jag ska för övrigt slänga denna hjälm nu som fick en rejäl smäll och köpa mig en ny. Den har tjänat mig väl under alla år med Oddur. Jag köpte den nämligen ny ungefär samtidigt som jag köpte Oddur för sissodär en 13-14 år sedan.
Jag gick in och la mig på sängen och kände mig vissen. Huvudet gjorde ont, jag blev så trött och kände mig lite yrslig och illamående.
Anders kom hem och vi funderade på hur vi skulle göra med Pinchos. Jag bestämde mig för att hänga med. Vi hade en trevligt kväll men jag mådde inte så bra.
Jag läste på lite om hjärnskakning och kunde konstatera att alla symtom för lätt hjärnskakning stämde väl in på hur jag mådde.
Framåt kvällen kände jag mig dock mer klen och vi for hem. Jag bestämde mig för att sjukskriva mig morgonen därpå. Tanken på att besöka Tysjöarna med rullstol, bära med mat och eventuellt ved och bogsera tung rullstol ut över våtmarkerna på spångar till eventuellt höga ljud kändes med ens ogörbart.
Botet är vila, och hålla sig i ro från ljud, ljus, skrämar och krävande fysiska och psykiska göromål.
Jag är SÅ tacksam att jag hade en hjälm på huvudet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar