Fara på dans

Innan jag flyttade till Jämtland hade jag aldrig varit på en "dans". Jag hade heller aldrig dansat foxtrot. 

Däremot har jag dansat massor! Det var en av sakerna jag och mina vänner gjorde i parti och minut. Vi dansade!

På discon, klubbar, i vardagsrum, på festivaler, resor och finlandsfärjor. Vi dansade på nattklubbar som bara spelade 70-tals discolåtar, eller bara hårdrock. Ibland gick vi på latinoställen som spelade mer Salsa tex. 

När jag gick med i en Raggarklubb i Bro när jag var 19 år så var det samma där. Vi åkte varje helg runt till olika raggarklubbars fester från Norrköping i söder och Avesta i norr och dansade, dansade och dansade, hela natten lång. Företrädesvis till olika Rock a Billy band. 

Min bästa vän Viviannes Brasilianska mamma Neide fann ut att det fanns en sambaskola i en förort hyfsat nära oss. Så när vi var ganska små anmäldes vi till en barngrupp i Rinkeby sambaskola Imperio do sol. Där danstränade jag och Vivi en gång i veckan i många år, samtidigt som orkestern repade i andra änden av lokalen. Så vi danstränade ofta till livemusik. Genom sambaskolan fick vi följa med på många uppträdanden och karnevaler.

Aldeless i början av vår sambakarrär skulle vi uppträda på Vattenfestivalen. Vi dansade från Sergelstorg och bort till Operan. Där var det dags att kliva upp på stora scenen i Kungsträdgården och längst fram på scenen köra vår koreografi för tusentals åskådare i ett fullsmockat festivalyrt Stockholm. Jag, Vivi och två barn till. Det var SÅ nervöst, men bara att hoppa. Som väl var hade vi hela sambaskolans Bateria, våra sambalärare och de äldre dansarna i ryggen som stöd. ❤️

Vi fick även dansa på Dramaten, Konserthuset och på TV. En sommar fick vi genom Samban också vara med i en teaterföreställning. Orfeus och Eurydike som Jordcirkus scensatte, med bland annat Juan Rodriguez, Lotta Telje, Jonathan Rodriguez och Rebecka Hemse i spetsen. 

Jag är oerhört tacksam för åren i Rinkeby sambaskola. Det gav mig så mycket, på så många plan. ❤️

Jag tror att dansen delvis är nedärvd i mig. 

Min farmor Asta cyklade flera mil varje helg med alla sina bröder för att gå på danser i kringliggande byar. Hon var riktigt vass på att dansa både foxtrot och alla gammeldanser och lärde sina tre barn att dansa. Sålunda blev även mina fastrar och min pappa duktiga på att dansa. När barnen blev stora så fortsatte farmor och farfar att åka på mortionsdans var vecka. 

Mamma och gudmor Eva dansade frekvent på Bobbadilla, Stampen, Kolingen och andra dansställen i Stockholm och sen i London när mamma bodde där, och när hon var på vårt landställe i Herräng, så var det olika folkparker runt om i Roslagen som gällde. 

Förutom att min Pappa är duktig på att dansa så spelade han även som yrkesverksam dansbandsmusiker i flera år i två olika dansband. Hans instrument är gitarr och saxofon och idag spelar han tillsammans med en jazzorkester i Stockholm. 

Så det här med en kärlek till musik och dans har alltid varit naturligt.

Och just att dansa, har jag gjort aldeles för lite de sista tio åren!

Jag har haft en plan att försöka få in mer dans i mitt liv. Min väninna går på en dansstudio och dansar flera gånger i veckan och har sagt att jag borde börja. Men att ha en stående kväll i veckan inne i stan kändes just nu för meckigt.

Istället tänkte jag dansa mer själv här hemma till musik jag gillar. Ta fler svängommer med Anders i köket, och besöka lite mer danser när tid och livspussel passar ihop. 

Jag vill absolut bli bättre på styrdans. 

Min vän Birgitta är i ungefär samma läge som mig. Hon gillar också att dansa men har haft barnår och inte tagit sig iväg särskilt ofta de sista 20 åren. 

Jag hade spanat in tre danser jag ville fara på denna sommar. Date, Streaplers och Black Jack. Av olika anledningar missade jag de två första men nu i fredags när Black Jack spelade på det gamla klassiska dansstället Sandviken på Annersia kom vi oss äntligen iväg, jag och Birgitta! 

Kvällen blev superbra. Ganska nervöst men sen lossnade det. Rutinerat band, bra låtar, gammal klassisk danslokal, kulörta lyktor samt en hel drös med människor i åldrarna 20 till 90 år med en sak gemensamt. De gillade att dansa! 

Jag bjöd upp och blev uppbjuden, övade på, försökte känna in känslan, följa min danspartner, lyssna på takten, svettas, småprata lite med olika kavaljerer och ha skoj. 

Det var roligt och imponerande att se alla olika dansstilar, att möta några av de människor som kommit till dansen från olika delar av Jämtland. En äldre man jag dansade med sa så här:

Att dansa är mitt livselixir. 

Vi tog en Cola i pausen och sen dansade vi till bandet spelade Sista dansen kl 1. Sen hoppade vi in i Ford 56:an och for hemöver. Jag lämnade Birgitta i Krokom innan jag fortsatte hem över skogen via Aspåsnäset.

Dagen efter var det lördag och jobbdygn igen. Jag kände mig lite trött men nöjd när jag rattade Volvon mot jobbet. 

Det enda som hade kunnat göra kvällen bättre var om Anders, som också gillar att dansa, var med. Men att åka på dans tillsammans kan vi förhoppningsvis göra mer frekvent när barnen blivit större.