Jag skiter i dressyren

Det fanns en tid när jag satt med i Jämtlands islandshästförenings kursutskott. Det fanns en tid när jag med GLÄDJE lastade hästar och åkte på kurs hos Camilla Hed i Tullus, Gudmundur i Valne, för Haffi Gislason på Wången och på Dille. Hos Berit Edvardsson i Aspås och andra duktiga tränare. 

Vi har ett helt fantastiskt islandshästmecka här i Jämtland med några av VÄRLDENS BÄSTA ryttare, tränare och hästar!  

Vi har en helt fantastisk islandshästförening: Gneisti, och inte mindre än TVÅ islandshästgymnasium! Dessutom har vi hippologprogrammet plus riksanläggningen för islandshästar i Jämtland. 

I början av min och Oddurs relation var vi tom och tävlade på Wången! 

Men där jag befinner mig i livet just nu, finns liksom ingen extra ork för engagemang i hästeriet på ett mer avancerat plan.

Jag ÄLSKAR att rida bägge mina hästar i skog och mark tillsammans med människor jag tycker om och som berikar mitt liv. 

Att dundra fram i galopp på mjuka stigar i skogen. Att ladda inför ett nedblåst träd över stigen och hoppa över. Att bli passerad av långa timmerlastbilar och stora traktorer med gödselkärror på smala vägar, och märka att hästarna har förtroende för en och klarar av det utan att gå banans. 

Att plötsligt hamna uppi "smältvattensjöar" i skogen och Lisa ropar "det bär under, bara rid på!" Och det funkar! Eller att Oddur plötsligt trampar igenom skoterspåren vi rider på och blir väldigt orolig. Men kan sansa sig, av mig, som hoppat av, och finner på den bärande delen av skoterspåret igen.

Förra vintern höll exempelvis på att gå riktigt förbannat galet! 

Min kära mamma, snart 75, ramlade av när vi galopperade (observera: ramlade av, ej blivit avkastad), och bröt bäckenbenet. Inte kul! 

Anders hade hämtat henne i skogen och jag tog med båda hästarna tillbaka till oss. Jag tänkte att det skulle gå snabbare och smidigare om jag hoppade upp på Kaisa och hade Oddur med som handhäst. 

Men när jag väl hoppat upp på Kaisa inser jag mitt stora misstag! 

Jag hade lyckats få Oddurs tygel inte bara fastklämd runt Kaisas bakvalv på sadeln, utan även runt mitt eget lår!!! 

Jag sitter på Kaisa och vänder mig om. Jag ser Oddur i snart fullskalig panik med ögonvitor som snurrar. Han har integritet och HATAR att sitta fast stramt! Jag själv inser samtidigt att jag sitter fastsnurrad i TVÅ hästar som snart grips av panik!!! 

I nästa sekund KASTAR jag mig av Kaisa och smäller knät hårt i isen. 

Jag haltade i veckor efter det. 

Jag hoppar ur Oddurs tygel det snabbaste jag förmår, håller Kaisa i den andra tygeln, samtidigt som jag vänder mig mot Oddur och talar lugande till honom. Tränset har farit på tok och hela bettet sitter upptryckt på sidan i hans mun. 

Han tittar på mig och sansar sig genast. Ett sånt MOMENT! 

Han LITAR på mig!!!

Och den känslan har jag haft vid flera tillfällen under åren.

Som när han trampade igenom skoterspåren tex. Eller när han blev fångad i hagen i världens hallaballoo. Jag har förmågan att lugna honom och reda ut situationen när han själv håller på att tappa fattningen. En sån ynnest!!! 

Och att kunna rida i snöstorm, bli passerad av timmerlastbilar på smala skogsbilvägar, att dra på i snabb galopp nästan vart som helst, för att även kunna få stopp snabbt. Är helt magiskt för mig. 

Att känna mig så lugn och trygg på hästarna och bara njuta av dem, av skogen, av vännerna och naturupplevelsen. Det är liksom precis det jag behöver just nu och det enda jag vill ha just nu. 

Att öppnor, slutor, skänkelvikningar, tölt mm inte fungerar lika bra som de en gång gjorde, det är liksom inte så viktigt längre. 

Hästarna är lydiga, trygga, schyssta, ridbara, pigga och härliga. Det är liksom helt jävla amazing tycker jag! 

Jag är SÅ tacksam för mina fantastiska hästar Oddur och Kaisa!!!