Jag har alltid tyckt om att skriva. När jag var yngre skrev jag dagböcker och massor av brev! Jag hade så många brevvänner som jag bla träffade på de sommarkollon jag gick på. Jag skrev också mycket kort till mina mor och farföräldrar och min faster Gunborg och onkel Eli i Danmark.
Jag har också fotograferat mycket. Skickat in filmrulle efter filmrulle på framkallning. Väntat med spänning för att sedan sortera, klistra in bilderna och skriva några rader om kortet i mina fotoalbum.
Att skriva, fotografera och dokumentera har jag alltid ägnat mig åt tillsammans med brevvänner, i dagböcker och spenderat en hel del tid till att kolla i fotoalbum med vänner. Jag har insett att bloggandet är bara en förlängning av dessa hobbys, i ett mycket smidigare format.
För 20 år sedan, när det blev oerhört populärt att blogga läste jag först andras bloggar, innan jag bestämde mig för att testa själv. Allt sedan dess, den 10 december 2008, har jag bloggat.
Idag har flertalet bloggare slutat och många har övergått till Instagram. En sak som jag själv aldrig haft. Jag och Anders är typ sist med att prova nytt. Har vi en pryl som funkar så kör vi på med det. Vi har ju ganska nyligen skaffat Spotify. Först Anders och för kanske ett halvår sen? testade även jag. Vilken bra grej!
Men bloggen vill jag inte sluta med. Den skänker i synnerhet MIG SJÄLV så mycket glädje!
Jag har alltid tyckt om att skriva.
Jag har alltid tyckt om att fotografera.
Jag har alltid tyckt om att dokumentera.
Jag har alltid tyckt om vanliga människors livsöden. Många av de böcker jag uppskattat mest kallar jag för Levböcker. Dvs en berättelse om en människa eller en familjs helt vanliga liv. Per-Anders Fågelströms romansvit Mina drömmars stad tex, men även böckerna på samma tema som utspelar sig tidigare i historien och börjar med Vävarnas barn är fantastiska exmepel på "Levböcker". Inga thrillers, deckare eller mord. Bara otroligt levande livsporträtt över människors helt vanliga liv på 1700-talet, 1800-talet och 1900-talet. I LOVE!
Jag har också alltid varit jättefascinerad över min egen släkthistorta. Alla mina mor och farföräldrar var bra på att berätta. De var alla födda på 10-talet (mormor 1921) och växte sålunda upp i en tid som var vanlig i många hundra år, men som Gösta, Greta, Asta och Malte var de sista att uppleva. De föddes i det gamla och dog i det nya.
De växte alla upp i bondesamhället utan moderniteter och min morfar fick en enda julklapp när han var liten. Ett par stickade raggsockor, och självaste anledningen varför dessa strumpor blev ett så tydligt minne berodde på att hans storasyster Gertud hade med allvarlig ton berättat för sin lillebror Gösta att han absolut inte fick klämma på sitt paket innan julafton för det pep! Förväntningarna var höga och besvikelsen stor när det visade sig på julaftonskvällen att motfars enda julklapp bara innehöll ett par stickade strumpor.
Farmor Asta mindes hur stort det var när hennes pappa Johan Persson kostade på sin enda dotter en egen hatt. Vilken lycka.
Mormors familj var välbärgade men förlorade allt i krygerkrachen. Det tog hårt på modern Ottilia, och mormor Greta fick i unga år jobba hos elaka kärringar som satte sina spår.
Farfar Malte och hans syskon hade nog inte så mycket support av föräldrarna utan fick hjälpa till med gårdssbete och klara mycket själva.
Allt som härrör min släkthistoria är spännande. Och TYVÄRR har jag inte begåvats med bra minnen, tillskillnand från min make Anders som minns allt. Och kanske är det denna vetskap som driver mig till att dokumentera? Det är SÅ många saker som både mina mor och farföräldrar, mina egna föräldrar och deras syskon berättat för mig som jag inte kommer ihåg! Jag och Morfar brukade sitta och titta hans gamla släktalbum på stela svart-vita fotografier på släktingar. Ibland på barn som lånade skor inför fotograferingen för att de saknade egna. Morfar berättade vad dessa personer hette, hur vi var släkt och ibland anekdoter om dessa personer. Kanske trodde jag då att jag skulle komma i håg? Men jag minns ingenting.
Många kanske också slås av tanken varför man skriver om saker i bloggform istället för i privat form. Och där kan jag beskriva min drivkraft på olika sätt. Jag kan känna igen mig i folk som beskriver sin matlagning så här:
Jag kan tycka att det är riktigt roligt att laga mat och tänka ut lite goda, speciella rätter när jag ska laga mat till andra personer. Men ska jag bara laga mat till mig själv tappar jag all lust. Då blir det ofta bara en tallrik fil.
Eller,
För att jag ska finna motivationen till att träna min hund eller häst behöver jag ett mål iform av en offentlig tävling där jag får presentera det vi lärt oss inför publik.
Eller helt enkelt människor som inte bara vill måla, skriva, skulptera, bygga en bil, eller sporta för sin egen skull. Man vill ha en vernissage, en utställning, delta i en tävling, en publik eller publicera sina texter för andra att läsa osv.
Att andra kan läsa, mina egna barn i framtiden tex, driver lusten att skriva och fota framåt för mig.
Det bara är så.
Hälsningar Emma Rasmusson, 42 årig bloggare, som drivs av att vara ett tidsdokument och representera en människas vanliga liv i Jämtland på 2000-talet. Samt att ha tillgång till en egen fantastisk, personlig och högt älskad minnesbank.
