Jag är trött

Vardagen löper på och jag känner mig så trött. 

Många säger att "ja men det är ju så den här mörka årstiden, alla är trötta." Men jag har upplevt vintertrötthet och jag har upplevt en annan trötthet. 

Sådan trötthet att jag kunde somna precis varsomhelst, närsomhelst. Jag sov och sov och ändå blev jag inte piggare. Var gång jag körde in till stan behövde jag veva ner rutan och djupandas när jag närmade mig Kläppe för att inte somna framför ratten. Var gång jag hoppade in i bilen bredvid Anders somnade jag nästan omgående i passagerarsätet. Jag gick runt och gäspade från morgon till kväll och allt jag uträttade kändes så extremt jobbigt. Uppförsbackens stigning var tröstlös.

Det skulle visa sig att jag led av extrema somnapnéer. Att mitt blod var sämre syresatt än de västa coronapatienterna som låg inlagda på IVA. Att jag låg och kippade efter luft i extrem andnöd natt efter natt efter natt efter natt. År ut och år in. 

Det enda jag ville var att sova, men då började ju mitt verkliga maratonlopp. När jag äntligen orkade söka hjälp gick det undan. En orolig läkare ringde upp mig efter bara några timmar. Jag fick gå före hela kön till lungmotagningen. Han sa att jag inte fick köra bil och att mina provsvar var extrema och alarmerande. 

När jag tänker på de där åren minns jag inte jättemycket. Att jag ens orkade fortsätta jobba, vara småbarnsmamma, fixa kläder, tvätt, aktiviteter, djur mm är fortfarande för mig en gåta. Det var på många sätt en mörk tid, men desto häftigare när jag fick hjälp. Det var som att dimman plötsligt lättade. Att jag äntligen kom fram till en oas efter att ha vandrat i en öken i några år. 

Så nu när denna nya trötthet drabbat mig igen, om än inte lika extrem som tidigare, tänker jag lyssna på mig själv. Också en sak som jag tänker utveckla än mer, att lyssna på mig själv. 

Vad känner jag? Vad orkar jag? Vad vill jag?

Det här är ingen vanlig vintertrötthet. Så idag har jag tid på Lungmotagningen igen för att kolla hur det står till med mina andningsuppehåll nattetid. Och skulle det visa sig att allt ser bra ut där, så får jag helt enkelt fortsätta rota i problemet på annat håll. 

I veckan tappade jag en av våra fina jultallrikar i golvet. Den från 1971 gick i kras. Jag lyckades finna en ny på Tradera som jag köpte. Jag har samlat hela serien och ville därför fylla glappet med en ny begagnad 71:a. 

Men jag kan inte skaffa en ny kropp, så jag får  laga mig successivt vid behov. ❤️

Legosöndag

Igår ägnade vi förmiddagen åt röj, disk, tvätt och mek.

Efter lunch kom Anna och Nour. Vi fikade, pratade och satte tänderna i lego! 

Vi har så mycket lego här hemma och Nour lyckades verkligen entusiasmera oss allihop! 

Strax innan middagstid sa vi adjö och sen lagade jag mat medan Anders skottade snö från gården. Dagny rev ost.

En väldigt trivsam söndag. 🙏

Nour sorterar lego. 

Dagny, Anna och Tage letar bitar. 

Pitabröd med pulled pork, grönsaker och vitlökssås till söndagsmiddag denna dag. 

En lördagskväll i Lugnvik

På lördagskvällen åkte jag, Anders, barnen och Karo till Lugnvik. Vi åt middag och fikade med mina svärföräldrar Bosse och Barbro samt tog en välbehövlig promenad runt om i Lugnvik. Vi åkte i pulkabackar, spanade på tåget och klättrade i snöhögar.

En bra kväll förutom att jag var så inivassen trött. 

Tårta för att fira Anders som fyllt år. 

 

Ridtur bortanför sjön

På lördagsmorgonen träffades jag och Maja i stallet. Sen tog vi en jätteskön ridtur bortanför sjön. Det var plogat och toppenbra underlag för ridning. 

Det kändes så bra och välbehövligt att komma ut! Tacksam. 

Jättebra plogat ridvägsunderlag bortanför sjön. 

Fina brudar, Maja och Kaisa. ❤️

Skönt att rulla sig i snön 

när man är lite svettig efter ridturen. 

Min fina, fina häst. 🖤

 

Hämta kattunge

Med sig på tåget när Fannie flyttade upp hade hon en viktig sak. Nämligen sin fina katt. 

De har båda bott in sig och ville utöka flocken med en liten kattunge.

I helgen skjutsade vi Fannie till adressen där hennes nya lilla kompis väntade. En ursöt, lugn, gosig och trygg liten Ragdollblandishane som nu fått namnet Clark. 

Han var bedårande och i stunder som denna önskar jag verkligen att jag inte var så allergisk mot katter! 

Hade det inte varit för min allergi hade vi alla gånger haft katter här hemma. Både jag, Anders och barnen gillar katter. De är underbara djur och som jag älskade min egen stora svarta katt Vincent under uppväxten! Han var helt fantastisk men tyvärr också det djuret som triggade igång min pälsdjursallergi. 

Grattis Fannie till en ljuvlig liten kattunge! 

Den lilla kattungen tog bilresan med ro. 

Vi alla väntar med spänning på att 

lilla Clark ska gå ut ur buren i sitt nya hem.

"Storebrorsan" tycker alltsammans är lite märkligt. 

Vi satt alla och väntade men istället för att gå ut ur buren så la sig lilla Clark tillrätta och somnade... 😊

Storebror och lillebror bekantar sig försiktigt med varandra. 

Fannies två fina blandraskatter. 

Lilla Clark. 

 

10 år med Kaisa

Jag skulle köpa en till häst och visste precis vad jag sökte och var tydlig med det. Den skulle vara snäll, trygg, mjuk, inriden, frisk och okomplicerad. Gärna lite äldre. Den behövde inte vara vacker eller spektakulär men kunna ridas av de flesta. 

Det visade sig att den där hästen var svårare att hitta än jag trodde, och delvis berodde det såklart på att jag hade en begränsad budget. Men gud vad jag letade! 

Jag ringde varenda islandshästuppfödare i Jämtland och Härjedalen. Jag ringde på blocketannonser och jag hade även en häst på prov som skulle visa sig vara en tuff herre och vår matchning var allt annat än lyckad! Jag blev rädd för honom och allt blev bara värre. 

Så tillslut började jag söka mig utanför länet och sålde även min kära Opel Kapitän för att kunna öka min hästbudget.  

Av en slump, via en annan häst Bliki, som jag först var intresserad av, fick jag tips om Kaisa. Hon var mycket yngre än jag tänkt mig. Ett oskrivet blad, 3 år ung och oinriden, men hon var schysst, vänlig och bägge föräldrarna var både jättetrygga och coola individer. Snäll och trygg, mina viktigaste punkter. 

Jag var väldigt gravid och väldigt trött på att inte finna rätt häst, så jag ändrade min vill-ha-lista och chansade. För lilla hästfröken Kaisa hade gjort stort intryck i hagen den där vinterdagen när jag och Maria Dolttorpet Larsson åkte runt i Norrland och letade häst tillsammans. Kaisa hade fått mig att känna mig trygg. 

Jag var 32 år med lilla Dagny i magen och min bättre hälft Anders Rasmusson skjutsade mig med hästsläp i den nästan 30 gradiga kylan den långa vägen till Kaisa. Hon fanns i en by några mil söder om Umeå. 

Idag är det 10 år sedan vi hämtade hem vår lilla diamant! Vår fina, rara, pigga, positiva, mysiga Kaisa har hunnit bli 13 år och jag är så tacksam att just HON fick bli min häst och Oddurs absolut käraste vän i världen. 

Kaisa från Norråkern undan Anna vom Eichenhof 2, efter Hagalín frá Lækjamóti. Uppfödd av Caroline Barnett, inriden på Wångens hippologprogram och tillriden av Lisa Åström. 

Fantastiska Kaisa har verkligen förgyllt dessa 10 år! Jag är så tacksam! 💜💗🦄💗💜