Sist Maja och Helena kom förbi så såg vi i våra kalendrar att flickorna skulle kunna ta en gemensam ridtur igen på fredagen. Extra passande då alla barn slutar tidigt på fredagar. Vi bestämde också att vi skulle sammanstråla här först för en gemensam mellis innan vi begav oss iväg.
Helena hade med sig nybakta jättegoda morotsfrallor som hon låtit kalljäsa över natten samt kakor.
När vi var mätta och nöjda gick vi ner till stallet för att göra i ordning hästarna. Maja är så intresserad och lyssnar på allt jag säger och iakttar allt jag gör. Jag är inte så pedagogisk men försöker ändå berätta att "här i karleden är det viktigt att borsta noga. Annars riskerar hästar att få små sår där. En sjukdom som heter Mugg". Maja har snappat upp hur man tränsar så när jag kom ner var det redan klart. Hon hade spänt käkremmen så att en knoge får plats och Oddur hade gapat ganska lydigt när bettet skulle stoppas in i munnen. Grimskaftet var knäppt i rätt ring (den nedre). Majas hästpassion märks så tydligt.
När hästarna var borstade, sadlade och tränsade begav vi oss iväg väg på en ganska lång tur. Helena, som är lite hästrädd, gick med Karo och Tage hängde med på sin cykel. Vi red/gick/cyklade upp till kikaren och in i skogen.
Vi tog olika stigar fram till en lång och brant skogsväg som leder ned mot en anslutande väg till sjövägen. Tage blev helt till sig över denna fantastiska cykelbacke! Han utbrast högt sin lycka innan han kastade sig utför backen på sin lilla cykel.
Vi avslutade med gamla sjövägen tillbaka till byn igen. Vi var nöjda och törstiga när vi kom hem och sa sen hejdå och på återseende.
Anders kockade middag (Pommes och Schnitzel) och vi fick tag i fina begagnade byxor till Tage av hans favvomodell. Jag fick även på grundfärg på några brädor och lite städ utfört.
Tack för denna fredag!
Igår när barnen kommit hem från skolan drog vi till skogs med Viktor. Han tog med oss till en vacker del av skogen ganska långt bort.
Jag känner inte många som är så kunniga om skog som Viktor. Han visar och berättar och vi lyssnar, frågar, tittar och förundras.
Det är som att stumfilmen jag sett på i 20 år plötsligt får en berättarröst.
Han visade oss spår av en gammal skogsbrand, jättegamla gränsmarkeringar på skogsskiften, olika intressanta träd, små djurbon, och allt möjligt skogligt.
Alla har inte den pedagogiska förmågan att fånga sina lyssnare. Men Viktor besitter den. Så glad att vi får hänga med ibland på dessa skogsbesök. Jag, barnen och Karo uppskattar det mycket. Även Anders hade gärna hängt med och lyssnat på allt intressant, men han jobbade tyvärr.
Vid nästa tur ska vi eventuellt åka och kika på en gammal kolbotten och en gammal huggarkoja. 👌
Ibland när jag och Dagny går på hundpromenader bort mot sjön brukar jag peka upp mot Kyrkberget och säga att där har du och jag ridit på Oddur för 11 år sedan. Men då låg du fortfarande i min mage.
Det vore en dröm att kunna göra det tillsammans igen.
Gårdagen, den 1:a september, bjöd på ett fantastiskt väder. Höstens första dag. Jag frågade Dagny om hon ville rida med mig. Det ville hon, på en lång tur, deklarerade hon.
Jag funderade ett slag och föreslog rundan runt Kyrkberget. En jättefin tur som jag ofta red när Oddur var ung och jag hade han installad hos Helene och Nisse i Häggenås.
Dagny tyckte förslaget var mycket bra. Vi satte på sadelväskor på Kaisa och packade med oss vattenflaskor, kanelknäcke och två grimskaft. Vi lät grimmorna sitta kvar under tränsen och sen begav vi oss av mot Kyrkberget. Jag på Oddur och Dagny på Kaisa.
Man rider först gamla vägen genom skogen mot Häggenås. Efter ett bra stycke delar sig vägen i två. Där finns en jättefin stig in till vänster. Nu hade det tyvärr blivit så igenvuxet så för den som inte vet om stigen syns den inte. Men jag och Dagny red igenom böset och fann på den direkt sen. Stigen leder fram till asfaltsvägen mitt i mellan Häggenås och Norderåsen. Man rider över vägen och så fortsätter sen stigen genom skogen och fram till gamla skjutbanan. På några ställen var det så igenväxt att det snart inte kommer att gå att rida där. Men än går det. 👌
Efter skjutbanan rider man upp på slingan som går runt Kyrkberget. Den var sig lik och jättefin.
Uppe på berget sken solen från en blå himmel. Vi bestämde oss för att ta vår lilla pause. Vi satt av och knäppte lös tyglarna som Dagny stoppade ner i packväskorna. Hon fiskade istället fram grimskaften som vi knäppte i grimmorna och band hästarna i två björkar som stod i närheten av ett vindfälle som vi kunde sitta på.
Vi knaprade på vårt kanelknäcke, drack vårt vatten och plockade blåbär som vi åt direkt, samtidigt som hästarna vilade.
Det var ljuvligt. Jag och min 10 åring. ❤️
Efter en stund kände vi oss nöjda och knäppte på tyglarna igen, satt upp och fortsatte på stigen som leder runt berget.
Efter ett tag kände jag inte igen mig längre. En avverkning hade gjort att naturen såg så annorlunda ut. Men jag visste att vi borde befinna oss rätt ändå. Stigen blev bara mindre och mindre synlig och plötsligt syntes den inte längre. Jag sa till Dagny att vi för säkerhets skull borde vända om, då vi redan varit ute i flera timmar och det började bli kväll. Jag ville inte riskera att leda oss vill med mitt dåliga lokalsinne.
Men när vi skulle vända så protesterade Oddur. Han visade tydligt att han ville fortsätta på den redan inslagna stigen (som inte syntes längre). Lita på Oddur sa Dagny. Hon har rätt tänkte jag, och sen, när vi tagit oss över några vindfällen och ytterligare ett stycke, så tätnade skogen igen och plötsligt fanns den där igen! Den gamla välanvända stigen i skogen mellan Häggenås och Norderåsen. Älskade kloka gamla Oddur! 🫶
Sista stycket på den stigen som ledde oss tillbaka till bilvägen hade också vuxit igen rejält. Men den gick fortfarande att rida.
Vi kom slutligen hem efter vår ca 3,5 timmar långa ridtur runt Kyrkberget. En vanlig tisdag efter skolan i början på september.
Somligas målbild är SM. Det här har varit min. 🥲❤️🙏
TACKSAM!
