Middag i skogen

Igår när barnen kommit hem från skolan drog vi till skogs med Viktor. Han tog med oss till en vacker del av skogen ganska långt bort. 

Jag känner inte många som är så kunniga om skog som Viktor. Han visar och berättar och vi lyssnar, frågar, tittar och förundras. 

Det är som att stumfilmen jag sett på i 20 år plötsligt får en berättarröst. 

Han visade oss spår av en gammal skogsbrand, jättegamla gränsmarkeringar på skogsskiften, olika intressanta träd, små djurbon, och allt möjligt skogligt. 

Alla har inte den pedagogiska förmågan att fånga sina lyssnare. Men Viktor besitter den. Så glad att vi får hänga med ibland på dessa skogsbesök. Jag, barnen och Karo uppskattar det mycket. Även Anders hade gärna hängt med och lyssnat på allt intressant, men han jobbade tyvärr. 

Vid nästa tur ska vi eventuellt åka och kika på en gammal kolbotten och en gammal huggarkoja. 👌

En stor Asp bland gran och fur. 

Ticka.

Dags att äta middag. 

Pastasallad. 

En väldigt gammal gränsmarkering i form av ett litet stenröse som markerar ett skogsskifte.

En lantmätare och/eller skogsägare, bar för ca 200 år sedan dessa stenar till denna plats för att märka ut det. 

Antingen gjorde de huvudrösen / hörnrösen, 

där gränsen ändrar riktning. 

Eller linjerösen. Dessa rösen gjordes när rågången gick rakt, ibland kilometer efter kilometer. Tanken var att man skulle kunna stå vid ett röse och därifrån kunna skymta nästa. 

Trots att de inte hade modern teknik var precisionen väldigt bra. 

Än finns mycket ätbara hallon och Smultron.

Lyx att få en kväll som denna en vanlig septembertorsdag efter jobb och skola. 🙏

Karo njöt av varje sekund. 

Viktor visar och berättar. 

Barnen lyssnar och frågar. 

Tacksam!