Jag föddes nog med hundlängtan.
När jag var nyfödd hade vi en jättefin hund som hette Fenja. Hon var en blandras mellan Boxer och Pointer och hon brukade ligga intill mig på bäbisfilten. Började jag gråta slickade hon mig i ansiktet och på kvällarna när ingen märkte kröp hon ner i min brors säng och sov hos honom.
Min gudmor har alltid haft Flattar som jag älskade och kärleken var besvarad. De visste precis vad som väntade när Eva klev av på Kungsängens pendeltågsstation och då drog de järnet mot parkeringen där vi väntade och de var helt till sig av glädje varje gång vi sågs. Jag hade så mycket roligt tillsammans med Evas hundar! De älskade människor, de älskade att träna, bada, gå i skogen och mysa. De var SÅ glada, trygga, alerta och genomsnälla. Hennes första Flatcoted retriever hette Fernando och honom köpte Eva när Flatten fortfarande var ganska ovanlig i Sverige. Han påminde lite om vår första Collie Winston.
Jag hade drömt ett helt liv om en egen hund när jag träffade Anders.
Han gick dessvärre just då och drömde om ett liv utan hundar... 🙈
Det blev en hård nöt att knäcka.
Vi enades om att vänta ca 1 år innan hundköp. Vidare önskade Anders att vi skulle välja ras med omsorg och undvika en allt för krävande ras, som exempelvis utpräglade brukshundsraser, arbetande vallhundsraser, envisa terriers, överdrivet vaktiga raser, flamsiga fågelhundar, alla typer av jakthundar, inga egensinniga urhundar, inga bullhundar, inga draghundar eller polarhundar. Helst ingen skällig ras eller ett pälsmonster. Han var ej heller intresserad av stora dreglande molosser eller en för stor ras öht. Ej heller någon av de brakycefala raserna eller någon sjuklig eller ohälsosam ras.
Själv ville jag ha en mångsidig ras som skulle vara en aktiv familjehund utan att vara för krävande och som jag skulle träna olika hundsporter med.
Vi enades så småningom om en Mellanschnauzer. Vi valde tik eftersom det sas att de kanske är lite lättare. Norma skulle visa vara en individ som var ALLT annat än lätt. Men ack så älskad.
Norma hämtade vi i Sala för drygt 17 år sedan. Jag har sålunda haft hund i 17 år. Anders ännu längre eftersom han hade hundar innan vi träffades.
Det är många raser som jag varit sugen på genom åren, och jag har läst åtskilliga mil hundrelaterad text. Jag och gudmor Eva har genom åren pratat SÅ mycket hund!
När jag skaffade egen hund lärde jag så småningom känna andra hundnördar som jag tränade med, promenerade med, kursade med och umgicks med.
Så min hundlängtan och hundpassion avtog liksom inte efter att vi skaffat Norma. Den bara fortsatte...
Efter en hel del prat så sa Anders okey till hund nummer två. Men det var max. Absolut inte mer än två hundar.
Åren gick. Silver blev gammal och vi visste att hennes dagar var räknade. Då plötsligt dök Winston upp. Min drömhund! Den hunden som jag redan planerat att skaffa den dagen Silver inte fanns med oss längre. Den rasen som Anders var mest inne på.
Så under en mycket kort tid hade vi faktiskt tre hundar. Oplanerat men en fin tid med tre härliga individer.
Under en övervägande majoritet av dessa 17 år har vi levt med två hundar. Först Norma och Silver. Sedan Norma och Winston och därefter Winston och Karo. Jag har liksom varit kroniskt sugen på nästa hund och hade Anders varit positiv hade jag säkert kunnat tänkt mig fler än två hundar.
Under åren med Norma och Silver blev jag oväntat, hals över huvud förälskad i två olika hundar. En underbar Welsh corgi cardigan tik i Hoverberg på 7 månader samt några år senare en ljuvlig liten svart Dvärgschnauzervalp på Frösön som hette Ellington. Bägge till salu hemma hos deras respektive uppfödare. Hade Anders sagt ja hade jag utan tvekan köpt valp vid dessa tillfällen. Dessa individer var helt underbara båda två.
I fjol vandrade våran Colliestjärna Winston vidare till de sälla jaktmarkerna och lämnade ett stort tomrum efter sig.
Jag ville verkligen ha en valp efter honom. Och inte kunde jag tro att vi skulle kunna få en hund som besitter alla Winstons bra egenskaper. Men om valpen nedärvde en del skulle jag vara nöjd.
Nu har vi haft endast en hund i några månader. Och döm om min egen förvåning när jag för första gången på flera år, faktiskt känner att en hund just nu, är aldeless lagom...
En medelstor hanhund är lättare att ha med på barnens olika aktiviteter än två. En hund är lättare att tillfredsställa än två. En hund är lättare att ta med på stan eller till badplatsen än flera. En hund är just nu mer passande i livet med två barn på 6 och 9 år. Två ridbara hästar i sina bästa år, och allt annat som inryms i vår tillvaro.
Jag är så tacksam över Karo! Han hade stora skor att fylla, men jag kan inte tänka mig en bättre påläggskalv, tillika älskvärd hundkompis! Han är väldigt nära perfekt. ❤
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar