Hur tur kan man ha? Jag har en aldeless egen Personal shopper tillika stilmagnat, sömmerska och som bara är så bra på kläder, mode, passform. Som tycker det här är minst lika kul som jag.
Sanne och jag har frossat loppiskläder igen. 🤩
Fin hatt men i trängsta laget.
Snygg och bekväm prickig
klänning i glansigt tyg.
Varför köpte jag inte den?
Kändes den för grå och proper? 🤔
(man kan inte köpa allt)
För liten från vintageavdelningen. 😒
För liten från vintageavdelningen. 😒
Mockastövlarna köpte jag men mockahatten
av patchwork fick stanna.
Trots att den toppade Sannes favvobarometer.
Resterande outfit var min för dagen.
Allt är tidigare loppisfynd utom mitt
20 år gamla skärp.
Dessa röda drömmar ångrade jag
att jag lämnade kvar redan när
vi backade ut från parkeringen.
Men de var av sådant material att jag hade skrotat till dom på tre röda redan vid första användningstillfället...
Asså den här svarta diamanten från 50?-talet. 😍
Men säger Sanne att den absolut inte
går att stänga i ryggen så går det inte
med all vilja i världen.
Jag tänkte på allvar köpa den fast
den var minst tre nummer för liten.
Men som Sanne sa:
"Du får tänka på glädjen den kan
skänka någon annan"...
Den här trevliga kreationer från vintageavdelningen kändes fin.
När jag ser bilden kan jag ju undra
varför jag lät den hänga kvar i butiken? 🤔
Fin julklänning men i dessa dagar känner
jag mig rätt färdig med just jul.
Inte var dag som man på riktigt känner
att man jobbar för Brittish airways.
Den hade nått men inte tillräckligt.
Inte riktigt min färg men ändå fin.
Trevliga sommarskor som jag slog till på.
Söt vintageklänning i sailorstuk.
Tyvärr för liten. 😬
Den här ribbade 90 tals linneklänningen
med den lilla konstiga jackan hade jag
aldrig själv dragit med till provrummet.
Men Sanne gjorde det.
Och faktiskt så trivdes jag riktigt bra i det hela.
Den här coola, mörkbruna, svenska
"jag jobbar på Domus och året
är 1974 klänningen"
var så tuff och udda så
den fick följa med hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar