Idag fick jag följa med min granne ut och köra hundspann! Vilken UPPLEVELSE det var! När jag kom dit hade de redan tagit ut de åtta hundar som skulle ingå i spannet. De var totalt överlyckliga! Hoppade och tjöt av iver för att få komma iväg.
Vi började sela dem i tur och ordning och sedan placerades de framför släden i tur och ordning. När vi sedan satt, respektive ställt oss på släden och lossat bromsen plus ankaret så bar det iväg!
Från att ha varit livat värre så tystnade hundarna i samma ögonblick som de fick ge sig iväg! Först var de mycket snabba och ivriga, men ändå helt tysta och arbetade fokuserat framåt.
Tyvärr hade B och C nyss fått ta bort sin äldsta mest rutinerade ledartik som oftast gått längst fram och som lärt upp de flesta av de andra hundarna, så i täten gick en rutinerad hund och en som de tränar till att få mer rutinerad att gå just längst fram.
När vi kom ut på ett öppet fält så gick någon med två hundar på en väg intill. Den av de två främre hundarna som var minst rutinerad drog sig något mot de två hundarna vid vägen. C som körde var rask och satte i bromsen och stannade släden. Hon gick fram och trasslade ut hundarna och bytte sedan till en annan hund som fick springa längst fram istället.
Hon berättade sedan att det är jätte viktigt att de hundar som springer längst fram verkligen strävar framåt vid all typ av störning (andra hundar, fåglar etc). Det skall ju även vara väldigt säkra i kommandona som ex höger / vänster, och hålla sig till höger i spåret. Om de främsta hundarna märker att det börjar bli tjaffs längre bak i leden skall de även då träva framåt så att linorna sträcks och genom det motverka störningarna bland de bakre hundarna.
Det var mer pyssel och stök med att få till en bra konstallation i de olika leden och paren än jag trodde. Vissa passar bättre till att springa på vänster respektiva höger sida, och oftast går det bra om man sätter en tik och en hanne i par för att undvika konflikter. C och B hade stenkoll på hur de bäst skulle placera sina hundar framför släden.
Efter en stund när hundarna hade sprungit av sig den värsta energin och det gick mer uppför fick även JAG köra!!! Vilken häftig känsla det var!
Vädret var strålande och bitande kallt, men det var inget jag märkte av eftersom jag hade munderat mig upp över öronen och var dessutom helt begaistrad av hela upplevelsen!
Vill i väg!!!
C och hunden Aina, (som jag förut trodde hette "Lappen").
Kejo
Grymt stolt hundspannsförare... :-)
På hemvägen hade solen redan börjat sjunka så sakteliga
När vi kom tillbaka efter turen gick vi in och drack lite värmande kaffe. Därefter tog C en tur med några mycket oruttinerade unghundar (som bara hängt med två gånger tidigare), och några äldre. Jag själv gick iväg för att ta några fina bilder av detta med dessvärre hade batterierna tagit slut då...
Jag frågade hur det kom sig att unghundarna var så grymma på att bara rätta in sig i ledet och dra. Jag fick till svar att det går snabbt när man har de äldre hundarna som de kan ta efter, men om man skulle försöka lära dem själv utan de äldre hundarnas hjälp skulle det ta månader.
En grym upplevelse var det! Jag förundras över vilka häftiga saker jag får vara med om här uppe i Jämtland, och att mitt liv här ter sig så annorlunda från när jag bodde i Stockholm och Dublin... :-) Republiken Jämt-LAND ÄR verkligen ett annat land...
Här är Anna-Lena tillsammans med sin tyska import. En mycket alert och trevlig 4,5 år gammal vallack som heter Chicko. 
Här är Anna-Lenas dotter med sitt sto Smulan. 
"Lilla" Chicko igen... 
