Sommarbete

Sedan ett par veckor tillbaka går hästarna ute dygnet runt. På nätterna stänger vi dock in dem i en mindre begränsad del av hagen med en skogsdunge för att de inte skall bli för feta.

Till följd av deras tidigare bråk drog vi av dem alla skor. De har nu gått barfota en tid men i förrgår var hovslagaren hit och satte på sommarskorna.

Snjáll och Oddur verkar (pepparpeppar) hålla sams nu. Det är så roligt att se hästarna tillsammans på betet.
 

 

Avslutning på agilitykursen

Vi har verkligen haft en fantastiskt rolig kurs och lärt oss massor på f4hundcenter! Så mycket skratt och så taggade hundar! Idag hade vi sista kurstillfället i denna agilityintrokurs och vi fick prova att köra två banor med hopphinder samt en tunnel.

Här är supersnabba Ronja. Hon är så snabb och fokuserad på var hennes matte gör att hon då och då råkar kuta in i både hinder och tunnelsidorna. :-D

Här sitter Norma och väntar på att jag ska ge startkommandot. Hon är också snabb och smidig som en vessla, men ibland skickar schnauzerhjärnan signaler som talar om för henne att man måste ta ett ärevarv, eller kuta lite hit och dit och lukta på gräsklipp mm. När dessa signaler inte skickas så är Norma helt suuuper, så länge benen inte är snabbare är hjärnan! :-D 

En rolig parentes med Ronja var att hon till en början var skeptisk till tunneln. Vår duktiga tränare sa att man skall låta det få ta sin tid att vänja hunden vid tunneln på ett trevligt sätt. Numera är tunneln en favorit som hon gärna springer i (och över) på eget initiativ.

Här är Polly tillika kursens stjärna. Hon verkar tänka till lite extra innan hon skenar iväg mot nästa hinder (eller förbi). För Polly och matte går banorna mer som på räls, liiite långsammare men oftast felfritt.  

 

Norma trivs hos vår agilitytränare Tolle.

kanske detta är Ronjas nya agilityblick?

Norma var utslagen efter dagens banor och däckade på baksätet i bilen ögonblickligen.

 

Denna agilitykurs gav verkligen mersmak och vi alla enades om att en fortsättningskurs absolut skall bokas in.

 

Trist när vi gör sådant som skulle vara mkt roligt att fota är att min Canon är trasig. :-( Nu har jag tillfälligt återgått till min lilla Kodak och det blir ju som inte riktigt samma sak med fotandet eftersom bilderna blir sämre.

Silver på rehab

Veterinären vi var hos när Silvers diskbråck konstaterades rekommenderade oss att hjälpa Silver med muskelbyggandet och tillfrisknandet med bland annat Hundrehab. Vi fick en remiss till ett mycket bra ställe på Frösön. Nämligen Björks hundrehab. http://www.bjorkshundrehab.se/

Idag var jag och Silver dit för ett första besök. Med oss följde min mycket hundsjukdom/rehab intresserade vän Johanna för att få lära sig mer kring sitt specialintresse.

Vi blev väl emottagna av Anna som först ville se Silver i rörelse. Vi fick gå ut på gatan och promenera fram och åter i olika tempon. Efter en stund var Anna nöjd och vi gick in i lokalen igen.
 

Väl tillbaka inomhus fick Silver bekanta sig lite med Anna, som därefter klämde, böjde och kände igenom hela Silvers kropp, ut i varje liten tåled.

 

För att Silver ska bygga kompenserade och förlorade muskler i ryggen och bakpartiet skall hon få gå i vatten. Denna vattentank fylls med vatten när hunden befinner sig i den och underlaget fungerar som ett löpband.

 

Silver, som aldrig befunnit sig i tanken tidigare, fick tid att bekanta sig med akvariekänslan och nosa runt lite.

Successivt fylldes sedan vattennivån med ljummet vatten, så att Silver skulle ha en chans att vänja sig även med det momentet.

Med lite godis som lockbete och långsam fart på löpbandet förstod Silver snabbt att hon skulle gå framåt i vattentanken.

Så småningom var vattennivån ganska hög och Silver traskade på i samma takt som löpbandet under hennes tassar.

Inga problem med vare sig vatten eller klaustrofobi för Silver! På torsdag kör vi igen.



Långritt i Midsommarnatten

 

I vintras när snön ännu låg vit och kylan och mörkret fortfarande hade sitt järngrepp om Jämtland började Maria och jag tala om att göra en midsommarnattsritt. Hon hade gjort en sådan ritt tidigare år och just då, i vintras, kändes det som något mycket roligt, och väldigt avlägset.

Men tiden går, snön smälter bort och plötsligt så är midsommaren här med sina ljusa sommarnätter. Klockan 20:00, kvällen innan midsommarafton, var vi 6 stycken hästar och ryttare som hade samlats för att ge oss iväg på det nattliga äventyret.

Det låg en spänning i luften och hästarna var nyfikna på varandra. Vi gav oss iväg till ljudet av en koskälla runt en av hästarnas hals för att göra alla Björnar varse om att vi kom ridande. Efter en stund trånade vackra Guckuskor (en fridlyst vild orkidé) vid stigens kant. En blomma som somliga åker långt för att se den korta tid de blommar. Efter ytterligare ett stycke på stigen passerar vi en totalt björnriven myrstack, och strax efter björnspillning.

Efter hand kom vi fram till Inlandsbanan. Oddur tyckte inte att det kändes helt okey att gå över järnvägsrälsen men han gjorde det! På andra sidan järnvägen skulle stigen fortsätta ner till älven Hårkan, som var fikastoppet för natten. Problemet bestod dock i att stigen hade försvunnit sedan Maria ridit där 2 år tidigare. Lövsly och annan växtlighet hade på denna tid sprutat upp ur jorden och gömt stigen. Detta resulterade i att vi fick rida fram och åter åtskilliga vändor i totalt oländig terräng. Träd, sly, surhål, tuvor, grenar och stubbar var i vägen, samt ännu mera björnspillningshögar...

Tillslut, när vi började känna att det kanske var dags att ge upp och vända hem igen ropar Maria glatt att hon hittat igen vägen, MEN att den fanns på andra sidan av en bäck, som vi var tvungna att ta oss över. De andra hästarna tvekade men gick över. Oddur och Snacken vägrade i sten. Att rida i samma eländiga terräng tillbaka var inget alternativ! Som väl var hade vi med oss rutinerade rävjaktsryttare som visste på råd när det kom till att få hästar att gå över diken och vattendrag! Vi knäppte lös tyglarna så att det blev en långt "rep" och hoppade själva över till andra sidan, medan Anna manade på hästarna bakifrån som motvilligt tillslut tog ett jättesprång över till andra sidan. Då var det skönt att hålla en lång töm istället för tyglarna när 350 kg häst kom flygande i full fart över bäcken. Väl över på andra sidan satt vi upp och fortsatta vår ritt.
  

Här ska vi just ta oss över Inlandsbanans järnvägsräls.

 

När vi lämnat den värsta terrängen bakom oss pustade vi ut och kom snart fram på en grusväg. Efter ytterligare en liten stund började vi skymta en eld en bit in mellan träden. Vid en glänta intill Hårkan hade våra kära också hittat fram med bil efter en tids letande.

 

 

Vi band upp 6 trötta hästar i träden runt gläntan. Själva slog vi oss ned vid elden, tog en korv och pilsner och pustade ut. Många skratt och en varm känsla av samhörighet spred sig bland oss. 

 

Natten började vända mot dag och vi kände att det var dags att bryta upp vårt lilla läger. Hästarna vaknade till när vi på nytt sadlade och tränsade dem. Vi hoppade upp och begav oss tillbaka mot Häggenås. Hästarna var förvånansvärt pigga på hemvägen som blev ca 1,5 timmes skrittande i soluppgång.

 

 

Väl tillbaka i stallet hade klockan hunnit bli 02:30. Jag och Helen var exalterade över äventyret. Kanske den mest minnesvärda Midsommarnatten någonsin?

Tre timmar senare ringde min väckarklocka och jag for mot jobbet. Trots lite sömn var jag helt fulltankad av energi och det gick aldeless utmärkt att jobba, pigg som en lärka, mina timmar på Midsommaraftonen!

 

Bilderna i detta inlägg har Anna Hedendahl och Helen Olofsson tagit.

 

 

Tillvaron med djuren.

SILVER
Plötsligt blev Silver sjuk. Hon blev stel, undvek trappen, bakdelen sjönk ihop på kort tid. Hennes lust och gnista försvann. Silver var inte pigg på att gå ut, hon hoppade inte in i bilen. Vi blev såklart oroliga över att hon hade ont och jag trodde hon drabbats av artros i höfterna, då jag tyckte symtomen överrenstämde med det jag läste på nätet.

Vi for in till Veterinären som gick igenom Silver och föreslog röntgen. Hela Silver röntgades. Det visade sig att jag haft fel. Silver led inte av artros utan har fått diskbråck i ryggen.

Veterinären trodde att hon skulle kunna bli pigg och glad igen med dels smärtlindande medicin, kosttillskott i form av glukosamin samt rehabilitering.

Vi fick restriktioner om vad Silver inte bör göra. Hon skall inte cyklas med, joggas med, ej heller hoppa i djupsnö. Silver skall inte dra, ex spark. Hon skall inte gå i trappor.  

Däremot är det viktigt att hon bibehåller och bygger muskler i ryggen. Vetten rekommenderade långpromenader, promenader i vatten en bit upp på benen, lite ryggstärkande övningar på pilatesboll som hon visade oss. Hon rekommenderade även att vi skulle uppsöka en hundfysioterapeut.

Jag har tagit till mig av råden och Silver har fått göra övningar på en liten pilatesboll. Nästa vecka har vi bokat tid på ett hundrehab på Frösön.

Hon är med medicineringen faktiskt precis som innan. Pigg, glad, rörlig och pratsam. Vi fortsätter att gå vår hundkurs och Silver gillar det skarpt!

NORMA
Norma och jag har ett tillfälle kvar av agilitykursen. Det är verkligen roligt och jag tror att det får bli en fortsättningskurs också.

Utöver mig och Norma är det bara vallhundar med på kursen. Ibland märks det faktiskt att man har en Schnauzer med en hel del självständighet och eget huvud...
Vid ett tillfälle så var Norma helt övertaggad. Hon sket i vad jag bad om och sprang istället och snodde de andra hundarnas leksaker som hon sprang ärevarv med och vägrade komma, till glada skratt från övriga kursare...

Sist gick det mycket bättre :-)

Agility är i alla fall något som Norma älskar! Hon blir lyrisk och börjar nu pipa när vi närmar oss platsen för kursen. Hon är vig, snabb, modig och supertaggad!

Jag som alltid skyter om hur friska mina hundar är... Parallellt med att Silver får medicin för ryggen så behandlar vi ett sårigt öra på Norma som inte läker till följd av att hon kliar upp det. Det fick bli tratt, salva, örondroppar och tabletter. Det har läkt fint, men tratten får sitta på ett tag till.


ODDUR
Oddur och jag varvar ridning på plan med skogsturer. Han började i liten grad testa mig när han kom. Sakta sakta i små omärkbara doser lyckades han chefa lite. Jag märkte ingenting förrän han plötsligt hade kommit undan med saker och detta eskalerade och plötsligt skulle han ex inte gå åt det hållet jag ville och vägrade lyfta hovarna när jag skulle kratsa dom etc.  Som tur är har jag en grym ridlärare och bra hästfolk runt mig som tidigt talad om hur jag skulle agera när han trilskades, och detta har nu upphört nästan helt. genom detta har vi nu kommit mer till ridning. Hovkratsningen är inte heller ett problem längre. :-)

Jag flyttar Oddurs ben, och han får inte flytta mig längre. :-)

Vi övar på att böja på volter, halvhalter, sidvärtsrörelser, snabba eftergifter när Oddur gör rätt. Jag tränar på att förändra min sits till den bättre. Inte lätt att programmera om något som sitter i ryggmärgen men det ska gå!

Vi har även börjat tölta en del. Oddur är töltsatt och har en bra tölt, men då detta är en ny gångart för mig vill jag inte riskera att förstöra den genom att jag inte kan upprätthålla den och han då faller in i trav och på så sätt minskar tölten mer och mer, men nu har min tränare gett mig bra verktyg även för det. :-)

Oddur och hästkompisen Snacken fick sluta gå i samma hage efter att de dängt varandra lite för mycket och lite för allvarligt. Vi tänkte att de borde göra upp, men de visade sig att grabbarna från Råken var lite för lika i rang. En hästspark är ju kraftig, och när hovarna dessutom pryds av järnskor och feta broddar är det som att ett vanligt knytnävsslagsmål plötsligt pryds av knogjärn med piggar.
Snacken blev halt och fick sys. han var även illa biten lite varstans på kroppen.

Men skam den som ger sig. Nu när hagen är fylld av gräs som de kan sysselsätta sig med har vi även dragit av dem skorna och släppt ihop dem på nytt. Det slogs, men blev inte lika allvarligt och Snacken fick ge upp chefsrollen. Oddur är nu högsta tuppen i flocken. Snacken verkar ha accepterat läget och grabbarna håller sig lugna. Vi hoppas att detta fortsätter.

Jag hade fått informationen om att Oddur hade varit svår att fånga på betet av uppfödaren. I vinter har han inte visat en tillstymmelse till att vara svårfångad i hagen. Men nu har den lilla spjuvern kommit på att det inte är så roligt att lämna den gräsfyllda hagen...

Jag tar med mig morot eller äpple var gång och detta har hjälpt för nu vill han ju komma och ha godsakerna. Men när jag ska trä på han grimman så är han inte lika sammarbetsvillig. Jag bestämde mig för att han skulle få ha kvar grimman i hagen, men nu har rackarhästen kommit på hur man får av sig grimman trots att jag har satt den tight på huvudet...

Jag får nog ta och lära mig lite NH (Natural horsemanship) och få tips på hur jag kan jobba med problemet. Om jag skall tro på vänner som håller på med detta så har jag en hel del ledarskapsövningar framför mig. :-)

Med och motgångarna med djuren berikar verkligen min tillvaro. Jag lär mig saker oavbrutet. Det är så inspirerande att finna på råd och utvecklas framåt! :-)

Bröllop i Stockholm

Förra helgen skjutsade Anders mig till Åre-Östersunds flygplats. På Arlanda hämtade pappa mig. Vi åkte hem till mamma. I Kallhäll åt vi en härlig middag på balkongen i solnedgången bakom Mälaren och pratade till långt inpå småtimmarna i en ljummen sommarnatt.

På lördagen klev vi upp tidigt tidigt. Min kära kusin skulle nämligen till att gifta sig. Vi piffade oss och styre sedan bilen mot Tyresö.

Utanför Kyrkan träffade jag mina släktingar. Total lycka att träffa alla igen!!! Det blev en vacker dag med mycket värme och solsken. Min underbara guddotter har fått en urfin lillasyster som jag nu fick träffa för 1:a gången. <3>